Thursday, December 24, 2020

“ DIPLOMACIA ÇALE SHQIPTARE ME NJË KONSULL (BISNESMEN) NGA SHKUPI NË MANASTIR”

                                                                O P I N I O N



Vjen Ministri i jashtëm i shtetit Londinez Shqiptar në Manastir, duke patur nje Konzull Nderi me origjine nga Shkupi, sa për tu thënë, dhe ky, mbase është emeruar nga, dhe për nevojat e interesave biznesbërse mes kuisling diplomacisë Sllavo-Sllave(Shqipfolëse), nuk i informon as shoqatat e Manastirit ku vjen mysafir, as gazetarët e vendit, por shkon gjoja ta vizitojë Muzeumin e Alfabetit, që i ngjan Kasollës së Xha Tomit, duke harruar se këtu shoku Ministër Ceka, ka ardhur me punë si Diplomat i një shteti të pashtet e gjysmak, dhe len menjanë takimin me audiencën e këti vendi, shoqatat e ketushme kulturore dhe me gazetarët e medias në Shqip.

Mirë be, kur do e mësojnë Shqiptarët rregullin e Diplomacisë, se marr vesht unë?!

Konsulli i nderit i Turqis, sa her vjen ndonjë delegacion nga Turqija (Omer Sulejman), ai, ato aq sa jane Turq me numer minore, i therret ne takim, sepse ndoshta kan diçka ta pyesin shtetin Ame, të ankohen për diçka, prandaj janë dhe egzistojnë ato përfaqsi Diplomatike, s’janë hapur për sytë e zi.

Politika shterpe e disave që thonë se janë Shqiptar, e vendosën një Bisnesmen nga Shkupi, dashamir i Sllaveve, një far Imer Selmanin, i cili as për 22 nentor, e as për 28 nëntorë, nuk ishte prezent ti mbledh rreth vetes Delete e tija, Shqiptaret e Manastirit, sepse prandaj dhe hapen përfaqsit Konsullare, që të ndërmjetsojnë mes Shtetit Amë, dhe Shqiptarve ku janë Minoritarë.

Shqiptarët në Manastir po zhduken, kan mbet 2%, edhe ato po behen gati shum familje te reja të migrojnë për në Australi. Kujt do i shërbeni ju faqezinjë pas 2 a 3 vitesh, ketu do ngelin vetem muret e ndertesave o Kolona e 5-te Shqiptare?! Tregoni qarte se e keni shitur Manastirin o shoku Minister i Jashtem dhe per gjoja Evropen Gent Cekaj, se kti tjetrit as qe i intereson. Aj ka ne tru Biznesin , se si ha palla per Shqiptaret e Manastirit dhe Pellgut te Pellagonisë që po humbasin dita ditës.

Kësaj rradhe për në Australi dhe turqi do i dergoni ju.

Diheni ju Imer Selmani se ne si shoqat Kulturore e Patriotike KONGRESI I BASHKIMIT me disa të tjerë, do ngrejm iniciativë para shtetit Shqiptar dhe mediave të Shqipërisë Londineze për mbylljen e Konsullatës së nderit në Manastir. Çna nevoitet e atillë që nuk është funksionale. Ju, vetëm për punë biynesi ta shfrytëzoni vetëm. Me privilegje, me targa dilomatike, dhe me namin e mundesive për shtyerjen e biynesit tuaj. Unë kam studiuar në Tiranë, do ja gjej anën se si ta mbyll. Ne e hapëm, ne do ja vemi drzrin.

 

Fërgim Demiraj, Gazetarë e Analist.

Kryetarë i shoqatës KONGRESI I BASHKIMIT

Manastir.

 

 

 

 



 

Saturday, December 12, 2020

НА НОВИНАРОТ МАРИН МЕМА ОД ТОП ЧАНЕЛ, МАЌИДОНСКАТА ПОЛИЦИЈА МУ ГО ЗГОЛЕМИ РЕЈТИНГОТ, СО БАСКМОТ И ПРИВЕДУВАЊЕТО НА ТВ ЕКИПАТА.


Недораснати луге, и во политиката како наредбодаватели, и спроведувачи - офицери во униформи од Маќидонската полиција, мислејки дека прават акциски чин, ги прекршија и уставот на Маќидониа и законите, со приведување на странски Новинарски екипи, од една соседна земја.
Марин Мема е име за балканското новинарство од истражувачки тип, и нема сила што може да го запре, на Србите му отиде до Ниш за да снима, па никому ништо, ама овие од МВР се распиштолија, демек ете ние не му дозволуваме да ја преиначел историјата, а од друга страна бараат да бидат членмка на Европската Униа.
Дали сте свесни каква услуга му направивте на човекот, со тоа што му го пресековте патот, и испративте Оперативци Полицајци во униформа, од Албанско потекло(припадност), селандури курсисти со трет степен, и ги оцрнивте, зашто тие ни една буква немаат прочитано од Уставот, нит од Законите? Ова е голем дебакал и страм како за МВР, Владата на Маќидониа која е во тек на оставка, и на колегите од Здружението на Новинари на Македониа, кои со две реченици не излегоа да го осудат тој дискриминаторски чин, и кршење на човековите права и слободи. Дали мислите вие господине Чадиковски дека направивте прекутен чин на одбрана на Маќидониа, иако Албанците те гласаа на избирачкото Собрание за Преседател на ЗНМ, и дали вие сите заедно не им направивте сега на колегите Новинари од Македониа проблем, да кога ке треба да отидат во Албаниа да снимаат прилози, дека ке нема да им биде дозволено сем со специална дозвола од Албанската Амбасада?! Значи ние од Маќидониа, сега со сите соседи сме во војна, и сакаме да се затфориме кон сите, и да живееме во некакво гето, бес да се прашаат граганите дали го посакуваат тоа! Бравос бе, алал да ви е, ама прогрес има во Маќидониава!??!

Нобел Манастирли, Битола 

Monday, December 7, 2020

MITT LIV I MELLERUD


Efter tre månaders vistelse i Göteborg överförde mig Migrationsverket mig till staden Mellerud. Det tog ett tag att anpassa mig, kanske hade jag hälsoproblem, klimatförändringar och allt påverkade mitt liv.

Men min livliga mobila natur hjälpte mig att lära känna terrängen mycket snabbt, hitta stadsbiblioteket och de viktigaste platserna jag behövde, sjukhuset, marknaderna och andra platser jag behövde.

Men stadsbiblioteket var den plats där jag tillbringade mest tid i den staden. Jag känner mig tacksam för biblioteksansvaret, som också gav mig ett kontor där jag började skriva min första roman och en samling av mina dikter.

Jag tillbringade timmar där och skrev min berättelse om en journalist som hade flytt från våldet i sitt land och som misslyckats i en kärleksaffär.

Men under tiden började en ny kärlek födas med en extravagant, ung och intelligent kvinna.

Jag blev kär i henne mycket, och hon visade inte tecken på allmän kärlek, men jag kände i min själ och mitt hjärta att hon också älskade mig. Hon var förlovad och kanske gift, men sådana handlingar misslyckas alltid i slutändan när karaktärerna och beteenden mellan paren inte stämmer överens.

Jag bodde bra och hittade vänner också. På sjukhuset behandlades jag bra och överallt eftersom det var en liten plats.

Efter ett tag den följande vintern hittade jag också Rodasallen, ett gym med pooler och andra rekvisita för att hålla mig frisk. Jag avslutar min lagstiftning som det verkar. Jag tränade två gånger om dagen för att återställa mitt tillstånd och hälsa. Men jag lämnade aldrig biblioteket.

I det biblioteket avslutade jag min första roman och min första diktsamling.
På träning träffade jag en annan kvinna från Mellerud. Hon hade problem med att glida på isen och hade skadat benet. Jag hjälpte dem med övningar, massage och så kom vi överens med honom.
På vårkvällen förflyttade mig migrationen till en stad inte långt från Mellerud i Trollhättan. Det var en större stad med mer utrymme. Där gav de mig ett hus i sig själva, det fanns plats för skoj, underhållning och många andra överraskningar. Jag träffade många människor från våra länder, många vänner.
Jag började gå ut med vänner på Disco för att ha kul. En fredag ​​anlände kvinnor till diskoteket för att hjälpa mig i gymmet med ett fotproblem vi hade när vi träffades. Vi träffades och kysste till slutet av diskotekets arbete. Till slut vill jag att hon ska komma till mig, hennes ögon lyser upp, jag vill vara tillsammans, vi skulle binda den natten, men hennes vänner från Mellerud stod upp och ångrade det och tog henne med sig. När jag träffade honom arbetade jag i Second hand och tillbringade min tid så, och när vädret värmde upp gick jag ut runt vattenkanalen som staden hade.
När jag såg att Migrationsverket inte ville lösa mitt hemvistproblem försökte jag övertyga henne om att hon arbetade på biblioteket, men hon hade glömt mig i 7 månader och sett mig. Biles hotade mig att han skulle anmäla mig till polisen om jag skrev till honom igen.
Och så lever de goda minnena fortfarande i mig sedan 2012. Som jag hörde hade skönheten från biblioteket hälsoproblem och blev sjuk med helikopter och skickades till Göteborgs sjukhus.
Jag har inte haft någon kontakt med någon i Mellerud, men mina nära och kära är kvar där och jag kommer aldrig att glömma dem. Förlåt mig, du av biblioteket, för att du har glömt mitt namn. De säger, bort från ögonen, bort från hjärtat. Jag hoppas att Gud en dag kommer att träffa dig igen.

Fergim, Norra Makedonien


Monday, November 23, 2020

FÖR ATT SKYLLA I SVERIGE, MEN FÖR ATT INKLUDERA SOM EN SVENSK I DITT SAMHÄLL.



Mina långa och besvärliga resor som leder mig till en kriminaliserad styrning av en stat som, som du ser det och grannarna inte vill, korsade fyra gånger sedan 2012 med Sverige och tänkte att där kommer du att hitta min plats sanningar om fred.
Jag försökte med icke-falska bevis, men dokumenterade, för att jag åkte dit fyra gånger, för att bevisa att jag är förföljd och att jag är i fara om dåliga saker händer mig, och här händer de mig, som människa med smarta idéer och definitioner, och en man som är emot brott och korruption, men också som älskar rättvisa som ett skydd för livsstilen.
Jag hade tidigare hört att Sverige är ett land med fred, yttrandefrihet och visdom, och det är därför jag valde det landet för första gången.
Jag bodde i nästan hälften av mellersta Sverige och i norra kvartalet, och tro mig att jag inte hittade någon förståelse någonstans.
Lämna migreringsbyrån. Ja de evangeliska kyrkorna, deras butiker där jag arbetade som praktikant och bevisade att jag är en nivåmänniska!
Jag har äran att nämna de från PMU Boutique i Trollhättan, landets chefer, som behandlade mig bra, men då var det inte tillåtet och du kunde vara anställd där med mitt stats pass. Men senare, när jag åkte norrut till staden Boden, arbetade jag också där i Second Hand, ännu längre och längre, och även om pastorn som ledning för PINKSTKYRKAN lovade mig att han skulle ta mig till jobbet där, i 6 månader åtminstone så länge jag stannade där, förrådde han mig äntligen och jag fördes till en stad nära Östersjön, varifrån jag efter några månader var tvungen att återvända hem.
Jag erkänner att jag missade chansen att komma i kontakt med en svensk, som blev kär i mig i staden Mellerud medan jag bodde, men planerna var annorlunda, och eftersom jag flyttades till staden Trollhättan, lämnade vi på något sätt.
Sverige skulle inte ha någon risk från mig. Jag åkte till Sverige med kunskapskapital, med tre färdiga fakulteter, med kunskap om 7 språk, där jag bland annat lärde mig 70% och det svenska språket.
Det räckte för att ta mig till säkerhetsorganen där jag arbetat i Jugoslaviens tid, som kände till alla kriminella vägar från Balkan, Sverige skulle ha ett plus av säkert och tillförlitligt skydd, för det, Sverige skulle vara mitt land med .
Jag lyckades inte uppnå det målet och jag kommer ibland att få chansen att berätta för politikerna faktorer i ögat, men jag kommer att mata allmänheten med sanningen, att det inte finns några rena människor i migrationerna och att de är korrupta, jag har hantverk slags upptäckt, och jag behöver inte mycket för att upptäcka ursprunget med dem som fördes till dem från Mellanöstern och Afrika inom det vackraste landet i Europa.
Det vet jag kanske och jag kan komma bara för skojs skull, kanske för att leta i Mellerud efter min skönhet att jag inte höll mitt ord av skäl att jag hade fel. Men jag kommer, för där har jag vänner, en kärleksfull vän, där kommer jag nog hitta en svensk, jag vet, det beror på Guds vilja.
Men jag blev skadad av de flesta där, liksom en advokat som jag trodde skulle hjälpa mig från Malmö, när hon gjorde mitt hål och lämnade mig varken på jorden eller i himlen, när hon väl träffat mig.
Gud har planer för mig, jag tror på Jesus och jag vet aldrig vad som kommer att hända.

Journalist, Demiri, Fergim.


 

Wednesday, November 18, 2020

POEZI PER GJERASIM QIRIAZIN

 



O i dashuri i Perendis, ti qe prije i pari lirise,

Shpirtqeti dhe frymeploti i dashuris hyjnore,

Predikusi dhe mjellsi i fares se mire,

Luteshe per ne per te qene te lire,

Ti na mesove rruget e shpetimit drejt Jezusit Zot,

Edhe dhimja e jeta s'te shkoj kot, ti u Rilinde,

Vllazerine e bere per ne, Zotin kujtove ne c'do cep Shqiperie,

Lajmin e mire nuk ngurove, ne Bibla Shqip ti e shkrive,

Drites, qe ta dha Jezusi Zot, ti i prive, dhe peng mbete,

Atje ne Malin e Thate, Kacaket i gjete, dhe te roberuan,

Harac per liri te kerkuan, dhe u dhe,

Por dhe i shpetove nga mekati, e u bene palce per atdhe,

Jeta te shkoj ne dhimbje, dhe ne semundje te rende ty,

Te vdiqen mjeket Grek, ta moren lirine,

Por ti nuk vdiqe, je gjalle prane Krishtit Zot,

Edhe varrin ta shtegetuan disa idiota, sot,

Eshtrat s'ti kan gjetur, por te perllosen qetsine,

Te pa beset te vrane dhe nje here, ta prishen lirine,

Ne Strumice te derguan, ne nje vend te huaj,

Por Jezu Krishti Zot, hakun do ua paguaj.



Autore: Pastor Fergim Demiraj

Manastir, 18 nentore 2020



Sunday, November 15, 2020

Dashuri, ne vend mallkimit.

                                                          Kendi Poetik



 At fustan kuqezi e njoh une,

Kur qendisje me dashuri Shkaben dykrereshe,
Me thoje, kjo do fle mbi gjoks bashke me ty,
Nusja jote Sokoleshe, me kuqezi do bej nuseri,
Dhe nje dit ike, me trathove, as vet ku vate nuk e di,
Humbe rrugeve te Stambollit ne Azi, po premtimi dhe besnikerija?
Ku vajten ato net qe te veshtroja si qendis at Shqiponje me krah te zi,
Ju hodhe nje Turku ne perqafim, sepse kish pas ca flori dhe pasuri,
E une, i shkreti prisja atje ne Skandinavi, diten qe do vinje,
E le punen, karieren, rehatin dhe dashurin qe kurr s'do shuhej,
Por, perseri per ty kam dashuri, ne vend te mallkimit per plaget,
Une jam Shqiptar me gjakun e Gjergj Kastriotit, e jo Selxhuk ne Anadoli,
Une ste mallkoj jo.
Une do te mbuloj me dashuri, sa te jesh gjalle ti, e imja dashuri.




Fergim Demiraj-Nobel

Tuesday, November 10, 2020

TE THERRASISH PER HUMANIZEM DHE TE SHTRISH DOREN PER NDIHME.








 Nuk kam dashur kurr te ve interesin tim para atij kombetare, as qe kam kerkuar kur ka qen koha ime e kur kam mundur te ngop syrin dhe te matrijalizohem kur kam mundur, sepse cak e kam patur ceshtjen e keti kombi qe vuante dhe ishte i mjere nen zgjedhat e huaja, i roberuar dhe i rraskapitur ne lodhesi.

Por, jeta eshte e atille dhe te shtyen ndonjehere, me ndihmen e bastardeve, atyre qe su pelqen qe te biesh ne nivelin kur ke nevoje ti drejtohesh dikujt per ndihmese.

Duke menduar se Shqiptaret jane populll zemerbujare dhe se i ndihmojne ata qe per ket liri dhe ardhmeri kan flijuar gjithcka, do hapin zemrat dhe do ndihmojne ata qe vertete kan nevoje.

Pasi rash nga perndjekjet e pushteteve nacionalshoviniste te keti vendi me ndihmen edhe te disa Shqipfolsive ne ato pushtete ne gjunje, i semure dhe i rraskapitur, iu drejtova nje shoqate humanitare me nje emer te madh te nje bemirseje hyjneshe qe u shpall per hyjni, dhe mendova se do solidarizoheshin me situaten ku kisha rene une, se do me ndihmonin, sepse une nuk kerkova shum, sot e kesaj dite, nuk kam mare asnje pergjigjeje nga ata se jane te gatshem te me ndihmojne , apo jo. Ju drejtova shoqates humanberese "NENE TEREZA" nga Struga, por nuk gjeta mbeshteteje as tek ata, edhe pse ma dine situaten ne te cilen gjindem si at ekonomike, ashtu dhe shendetsore.

Une kerkova nga ata pak ndime matrijale per nje meremetim te vogel te shtepis familjare e cila eshte e vjeter, dhe kanoset shembja e saje nese nuk meremetohet pak nje far dore. Nuk ja dola te mbledh mejete vet, sepse shkollova njerin nga djemt e mije ne Univerzitetin e Shkupit, mandej Magjistroi, dhe nje kohe ishte dhe pa pune. Djalin tjeter ne asnje vend pune nuk deshten ta marin, sepse nuk jemi joshqiptar ne nje qytet ku te tjerit jane shumice, dhe se nuk i takonim asnje Partie Politike qe te etabloheshim atje per punesim.

Une kam punuar ne mediat te cilat pas nje kohe mbyllen , falimentojne, dhe me kan botxh sic eshte gazeta "Bota Sot" mbi 200 mije denare, Fakti, Lajmi, gazeta 24 ore, dhe Agjencija e lajmeve Iliria Njuz. Biles as kontributet e penzionimit te pakten te mi kishin mbuluar.

Jete e harrnuar per mua dhe familjen time. U mundova ne boten e jashtme te gjeje streh, por as atje sna e varte veshin me ne te perndjekurve nga politika kriminale e keti vendi.

Tju them te drejten, se besoja se nje shoqate Humaniteare nuk do i dilte zot nje veprimtari dhe atdhetari, te pakten me nje shum simbolike parashe qe ta adaptonte shtepine ku do mundeshim te jetonim si njerz normal. Une nuk kerkoj as lukse e as shperblime sic kan mare njerez pa aspak merita. Une kerkoj ta stabilizoj strehun mbi koke zoterinje te nderuar te Shoqates Humanitare "Nena Tereze" nga Struga.

faliminderit per kujdesin qe e dhat, se ja zbardhet emerbarteses shejterine e saje qe e perdorni si paravan per tu etabluar ju vet.



Fergim Demiri, Gazetare nga Manastiri

Tuesday, October 27, 2020

Mikael Ribbenvik Director-General refuses to contact injured asylum seekers.

                                                         

                                                                 Mikael Ribbenvik

Director-General



Mikael Ribbenvik, Director-General of the State Agency for Migration in Sweden Migrationsverket, according to many members of the Board of this Agency, does not want to contact or talk to those who seek political asylum in Sweden, and who for years sometimes go to Sweden to seek refuge and protection, wait there for months and years, I mean the Journalists persecuted by the Continent of Europe itself, and those on the board do not hand over the writings of those who need protection from another country as stated in the Universal Declaration of Human Rights in Article 14; the right to asylum (asylum) in another country, namely those of the European Union, to which they are signatories of all declarations and conventions related to human rights and freedoms. And it goes on to say; from unjust persecution in his state (it is about a person when it comes to political asylum). Migrationsverket, not only this article and this declaration, but it has broken almost all, that of Rome, Geneva, Dublin, Luxembourg, etc., etc. One of those who has been wronged by the Swedish Migration Agency is me, a journalist from now northern Macedonia, and since 2012 I came for the first time, I waited 14 months, and they did not give me any answer. I was forced to return thinking something would change in the country I was persecuted, but no. When I returned, after a while the threats and pressures started again and in 2015 I returned to Sweden again. Believe me, I could not even be treated there, but I was left without medical therapy, and I was forced to go to Germany in Hamburg, I stayed and sought asylum there, but the Germans, respecting the Dublin agreement, had to return me to Sweden, from where I would be deported to my country. In 2016 I went again, north to the reception center in Boden, and there I waited 12 months, my mother died and I was forced to return to her funeral. The political and criminal pressure continues, and again in 2019 I was forced to leave, in advance with a dance request I can go, and where they call me, and then when I arrived in Stockholm, the Stockholm reception center threw my Passport and told me to I do not work with Sweden. I was stuck on the road, I did not know where to go, and I left for Belgium, 2000 kilometers to Brussels. There I was admitted and became seriously ill with consequences for my health and ability. According to the Dublin recommendations, the case should be resolved by the state where you first sought political asylum, and even dare not return you according to these conventions and international law to the state where you are at risk. Let the director of Swedish Migration and the Government of Sweden know that he will not leave the job like that, without justice being done. I will soon apply to the Swedish courts. If they do not make the right decision, there is the European Court of Human Rights in Strasbourg. I have a lot of evidence and all of this is documented. Someone on the Board is afraid that the Director General and the Swedish public are aware of these injustices and corruptions, but so are the media, and social networks, for people to find out the truth. Demiri, Fergim, journalist persecuted from Northern Macedonia, with file number in the Migrationsverket, 12-129937  

 



Wednesday, October 21, 2020

SWEDEN VIOLATES DUBLIN CONVENTION ON POLITICAL ASYLUM


 The state of Sweden owes me a lifetime. Therefore, after the end of the proceedings with Belgium, I will file an indictment before the Swedish courts and I will go through all the stages to find justice, because the Migration Agency of this country has harmed me with what has kept me there for 2 years, submitted documents for persecution and danger to life, and did not give me political asylum or residence, although it is required by international conventions, and especially broke in my case and in the case of many other journalists coming from the Balkans, with who forced us by keeping us for a long time to leave, because with the 200 euros of help he gave us, he did not live there, you could not cover any need.

Sweden's Sweden Social Democrats's migration policy destroys Sweden, bringing in refugees from Asia, Africa and Arabia, most of them without any identification documents, trampling on us as people at risk from totalitarian systems.

If the Swedish courts dismiss our lawsuit, we will file a complaint with the European Court of Human Rights in Strasbourg to bring justice to the country, because the conventions must not be violated, as they have been signed by almost all European Union countries.

Sweden and its Migration Agency do not recognize political asylum as a primary category, and we are obliged to roam the streets of other European Union countries.


Journalist, Fergim Demiri, Northern Macedonia.

 



Friday, October 9, 2020

RÉCIT

 

                                                               FEDASIL MOUSCRON


LA CELLULE DU DESTIN ENTRE LES MAINS DE CERTAINS ASSISTANTS DE FEDASIL.



Après avoir été envoyé du camp principal de Bruxelles vers un autre camp à l'intérieur de la Belgique, j'ai été placé dans un camp, le bâtiment d'un ancien hôpital, qui comptait plus de 1000 habitants à l'intérieur.

Au début, ils ont essayé de me trouver une chambre avec moins de monde, mais après que la saleté était flagrante, ils m'ont envoyé dans une pièce avec 12 personnes toutes originaires d'Asie.

Moi, avec ma maladie que j'avais et avec la fatigue que j'ai éprouvée en voyageant de Stockholm qui m'a refusé un logement à Bruxelles, je suis vite tombée malade et j'ai dû être envoyée à l'hôpital de la ville après 2 jours, où et J'étais resté allongé là parce que ma glycémie était déformée, ma glycémie avait détruit mon corps, que vous pouvez imaginer parcourir 2000 kilomètres d'un pays européen à l'autre, comment survivriez-vous?!

J'ai été détenue à l'hôpital de la ville de Mouscron pendant 10 jours pour guérir ma douleur et mes maladies qui détruisaient mon corps. Personne de Fedasil en tant qu'organisation et Humanism Agency n'est venu me demander ou me rendre visite, je suis vivant ou j'étais mort.

Après 10 jours, les médecins ont déterminé que je devais quitter l'hôpital car mon état s'était quelque peu amélioré.

Quand je suis retourné au camp où je logeais, il ne m'a même pas demandé qui j'étais, ils m'ont renvoyé dans la même pièce avec 12 personnes, même l'assistante sociale m'a été enlevée, puis ils m'ont donné un assistant qui n'avait rien à voir avec l'humanisme. ni avec la vie humaine, ni avec les droits humains.

Cet assistant avec tout le personnel, ainsi qu'avec le service médical du camp, me lave simplement et me jette hors de l'agenda, comme si je n'étais pas là, ils m'ont compté.



                                                                      Jennifer Orroir


Je me suis tourné vers la chef des assistantes, Jennifer Orroir, pour me plaindre, mais elle ne s'est jamais souciée d'amener les choses sur place, et cela a rendu les choses encore pires pour moi dans ce camp.

Mon assistante qui dirigeait mon crast s'appelait Agatte, une Africaine d'origine qui avait des réserves sur les personnes éduquées et politiquement persécutées et les journalistes comme moi, m'ignorant pour tout.

Je me suis également adressé à la Direction générale à Bruxelles, mais elle n'a pas non plus pris de mesures pour améliorer ma condition.



                                                                          Sarah Turine

                                                                Directeur Fedasil Mouscron


Même le directeur du camp de Mouscron où je logeais n'a pas voulu me contacter pour transmettre mes plaintes à Sarah Turine. Cela m'a simplement laissé souffrir pendant ces trois mois pendant que j'étais là-bas, et ma santé s'est détériorée, ce qui a interrompu mes soins médicaux et mes médicaments. A cette occasion, j'ai été contraint de mettre fin à mon séjour, mais à l'avance j'ai informé ceux du Commissariat aux Réfugiés de Bruxelles dans le Grand Entretien comment ils me traitent, entre autres, et que s'il n'y a pas de solution, je serai obligé de retourner d'où je viens. tous les dangers qui m'attendaient dans mon pays. J'ai été politiquement jugé et persécuté.

Ni le Haut Commissaire, comme ils l'appellent pour les réfugiés, n'a pris en compte mes documents que j'ai laissés dans les centaines d'origine et ils ne me les ont toujours pas rendus, bien que je les ai demandés par la voie diplomatique, et je n'ai pas non plus de réponse de la Migration belge pour mon cas, positif ou négatif.

m'écrit qu'ils m'auraient envoyé une solution au camp de Mouscron, mais je n'ai rien reçu.

Lorsque nous étions avec les assistants, Jennifer Orroir, la chef adjointe et directrice du camp, m'accusait d'avoir prétendument proposé des amours aux employés de ce camp, de sorte que le malheur serait encore pire pour eux, car je ne savais pas où j'étais. , et pas avec ces diagnostics pour penser à l'amour. J'ai demandé de l'aide pour résoudre mon cas, qu'il y a une possibilité avec les affaires extraconjugales comme cohabitation, pendant quelques années pour résoudre la question de la résidence en Belgique.

ignorance et ignorance Je vais encore plus loin quand mon téléphone portable est volé qui est tombé sur le véhicule de Fedasil me transportant à l'hôpital, et j'ai été retrouvé du tout, et le véhicule a été conduit par l'assistant de nuit.

A ce jour je n'ai pas de réponse de la Belgique, et j'espère après l'ouverture des frontières me rendre à Genève, et déposer une plainte auprès du tribunal de Strasbourg pour clarifier la justice qui dans mon cas a été éduquée et abusée par une institution de migration située au milieu du siège de l'Union européenne.

La justice est souvent retardée, mais un jour elle refait surface. Au siège des Nations Unies à Genève, ces faits seront révélés et le tribunal de Strasbourg agira, car je n'étais pas un fugitif de ce que la loi me suit, mais je suis persécuté par le gouvernement criminel de mon pays. J'en ai été témoin avec des centaines de documents et la justice est de mon côté. De la Belgique, je demanderai une compensation pour tout ce stress et cette perte, et l'injustice qui m'a été faite par une agence nationale belge pour les migrations FEDASIL.


Fergim Demiri

Journaliste et analyste de Macédoine du Nord.


Wednesday, April 22, 2020

J'AIME QUE VOUS NE M'AVEZ PAS COMPRIS.



Je suis tombé amoureux du travailleur social du camp de réfugiés








Solitaire sans amour et errant dans les rues des pays européens, je me suis retrouvé dans un camp de réfugiés dans une ville belge.
Je ne sais même pas comment cela m'est arrivé, comment l'amour m'est venu, et j'étais épuisé et fatigué de la douleur et voyage sans mesure pour trouver un abri, comment je suis tombé amoureux si malade et ruiné où je pouvais à peine me tenir debout, en espérant que vous trouverez la compréhension quelque part. Et, comme j'avais entendu dire que la Belgique traitait bien les cas de dissidence politique, je me suis mis en toute confiance à chercher l'asile politique là-bas, dans le lieu de dissidence promis à tout moment.
J'ai été frappée par la maladie et j'ai beaucoup souffert en restant à l'hôpital de la ville où, après dix jours, j'ai quitté l'hôpital en espérant que la vie continuerait bien. Mais cela ne s'est pas produit. J'ai été confronté au déni et à l'éloignement des employés là-bas, et je n'ai même pas eu d'aide sociale pendant longtemps. J'ai été laissée dans une pièce avec 12 autres personnes, tellement malade de l'utilisation de médicaments lourds et forts, j'ai erré dans l'espace du camp de mon père, jusqu'à ce que je me retrouve un peu en train d'aller à la bibliothèque de la ville, où j'ai trouvé la paix et un peu de bonheur superficiel. La plupart d'entre eux m'ont bien accepté, ils m'ont bien traité, pas tous, certains d'entre eux, et je leur en suis encore reconnaissant aujourd'hui.
Un jour, j'ai rencontré l'une des assistantes sociales, Jennifer Orroir, une femme jeune mais intelligente. Nous avons discuté à l'entrée du palais du camp, mais pas pour longtemps. Cela nous a laissé une bonne impression, nous avons parlé de la vie, et une brève connaissance était celle-ci entre nous. Il m'a demandé de danser et de fumer. Je lui ai dit que je ne l'avais jamais utilisé, et que j'avais fait du sport, avec de l'athlétisme auparavant au plus jeune âge.
Nous avons également parlé des femmes des Balkans, je leur ai dit qu'elles étaient matriarcales, et qu'elle a répondu que les Belges ne sont pas comme ça.

C'est ainsi que les jours difficiles se sont passés, sans connaître personne à cet endroit. J'ai essayé de faire la connaissance des locaux et un jour, quelque chose d'inattendu s'est produit. J'ai rencontré un journaliste, un collègue d'un journal régional belge, et nous avons discuté. Après quelques jours, il est venu me chercher et m'a interviewé, qu'il a publié dans son quotidien.
À partir du moment où son écriture est sortie pour moi, les distances vers moi ont commencé encore plus. Vous dites que personne ne m'a même écouté. Ni ce qui m'a été assigné en tant qu'assistant social, ni ne voulait entendre parler de moi.
La prochaine réunion avec le manager Jennifer a eu lieu lorsque j'ai dû enregistrer un document et elle a pris une photo de moi avec son téléphone portable et m'a aidé.
Elle a essayé très fort de m'aider autant qu'elle le pouvait, mais dans ses yeux j'ai remarqué une flamme, une lueur et un feu, une sensation spéciale qui sortait de son cœur. Je n'ai pas réagi du tout. Je l'ai laissé au hasard.
Il y avait une autre femme élégante qui grimpait, mais je n'étais pas intéressée par elle parce qu'elle n'était pas mon numéro.
Les problèmes avec l'administration ont commencé là-bas, en particulier, tous mes problèmes ont été causés par la directrice du camp, Sarah Turine, une personne égoïste qui détestait les réfugiés des Balkans.





Moi, malgré le fait que je faisais face à des problèmes presque tous les jours, parce que c'est ainsi que le directeur du camp concevait le travail, j'attendais qu'elle vienne travailler à 9 heures. J'ai eu le courage de le regarder, comme si je le manquais tous les jours.
Un jour, je me suis fait exploser et j'ai demandé à l'un des assistants qui, avec quelques autres, avait beaucoup de respect pour moi, et Jennifer était mariée. L'assistant d'origine kurde a éclaté de rire et, comme il me respectait, il a répondu que non, mais qu'il avait un amant formel qui avait une relation instable.
Je ne l'ai brûlé que gratuitement et un jour, j'ai écrit une lettre lui demandant de changer mon assistant social. Mais elle n'a pas répondu.
puis j'ai trouvé son e-mail et je les ai écrites directement. J'avoue que je lui ai exprimé mon amour, je l'ai suppliée de se retirer du camp, de faire de moi un amant et d'aller chez elle, pour ne pas être obligé de rentrer dans mon pays où le procès politique m'attendait.
Il y a eu une agitation là-bas, j'ai déplacé les pierres, parce que je voulais leur montrer dans le camp qui je suis et ce que j'ai la capacité d'accomplir. La directrice du camp, Sarah Turine, avait bloqué toute aide pour moi, j'avais le droit d'aller à l'hôpital, même si j'avais des problèmes avec deux maladies chroniques graves. Son intention était de me forcer à renoncer à ma demande d'asile et à ma demande de y mettre fin. Et j'ai soumis un manuscrit plus exigeant pour interruption, où j'ai développé les faits et je l'ai soumis.
Encore une fois, Jennifer m'a appelée dans son bureau, inquiète et nerveuse.
"Pourquoi avez-vous soumis cette demande? Je vais vous aider", m'a-t-il dit en anglais. "Prenez et apprenez le flamand, faites quelque chose ici, pourquoi sortir du camp", m'a-t-elle conseillé, mais finalement elle m'a dit avec des yeux presque larmoyants, "je ne peux pas vous aider parce que j'ai une connexion, et je suis assistante sociale." "Je n'ose pas avoir de contact avec vous. Il nous a été interdit d'avoir des relations amoureuses avec des immigrants."
Au bout de quelques jours, j'ai été rayé du registre et j'ai dû attendre longtemps qu'ils organisent mon retour. Mais j'ai profité des liens avec des amis de ma ville natale vivant en Belgique, je suis parti le 17 décembre 2019, c'était un jour de pluie, quand je suis venu de Bruxelles avec mon ami dans sa voiture pour emmener mes esclaves , et de partir rapidement.
Il a refusé de m'aider, il n'a pas renoncé en un mot à mes demandes d'amour sincère. J'ai dû quitter cette nuit du 17 décembre au soir, ne trouvant pas d'avion pour mon pays, pour voyager en minibus sur 2000 kilomètres pour me rendre dans ma patrie où j'étais plein de confusion et de dangers.
Je n'ai pas pu convaincre Jennifer, même si je la connais, et je suis sûre qu'elle avait du feu et un éclat d'amour dans les yeux. Elle savait quelle intelligence j'avais, quelle compétence, mais il y avait probablement la difficulté que je suis sûr qu'elle garde toujours comme un sou de me contacter.
Même après mon retour dans ma patrie, j'ai essayé de le persuader d'accepter, de me rendre visite ici et de parler, de regarder de près mon état, mais je n'ai pas pu le convaincre.
Elle m'a demandé d'aller au camp et de parler, sans être convaincue que j'étais à 2 000 kilomètres.
Il a ensuite clôturé la conversation avec moi, répondant qu'il ne me répondrait jamais et que si je continuais à lui écrire, il me dénoncerait à la police.
J'ai continué à écrire, mais il n'a pas soumis de rapport à la police, je sais qu'il y a quelque chose dans son cœur pour moi, mais je sais aussi que quelque chose l'empêche de m'ouvrir son cœur.
Elle y travaille au Camp, et je me rends compte qu'elle prend les ordres du directeur qui me détestait tant. Mais le jour vient où il comprendra tous les écrits et conversations que nous avons eus, et que même s'il se repent un jour, nous serons peut-être trop tard pour être ensemble. Je connais les objectifs des femmes, je suis un homme qui a un intellect rare, et je suis au-dessus de l'intellectuel avec beaucoup de grande éducation. Mais tout dépendra de Jennifer, car je lui ai donné une place dans mon cœur, et elle reste, jusqu'à ce qu'une autre entre pour la remplacer. Cela dépend de Jennifer que la danse amoureuse deviendra réelle.
c'est un amour rare qui ne s'explique pas en plusieurs mots. Cela nécessite une réalisation.

Écrivain: Fergim Demiri, Macédoine du Nord.