Tidigare, 2012/13, skrattade för att tvingade mitt land från faran för fängelse eller likvidation från en totalitär regim i en Manjak som ledde staten Makedonien i North.
Efter att de inrättade de från MigrationSerket i en stad borta från Geteborg cirka 140 kulometrar, i Mellerud där jag tillbringade över 8 månader, vid våren av våren överfördes jag till staden Trolletan, en stad med alla MITS, och nära till Kroken, som arbetade i en begagnad av en kyrka, av en slump var det en journalist som gjorde en rapport, och ansvaret berättade för honom att vi har en invandrarjournalist som har flytt från staten Makedonien.
Vi talade kort och noterade för en Javote -tidning som heter 7Dagen och vi byter telefoner. Efter ett tag ringde Emili mig och kom till min lägenhet och vi gjorde intervjun med mig och med två andra invandrare. Intervjun kom ut, efter att redaktören hade tillåtit publiceringen, och hon skrev hur mycket hon hjälpte, desto mer förvånade de från MigrationSverkes, att detta brev i tidningen där Emilli arbetade, banade sedan vägen för en annan intervju med en känd tv Journalist i Sverige TV4.
Emilli8 var inte som andra svenskar. Han var en vän, social, vad han kunde hjälpa, han hjälpte och jag känner min fars ära fram till slutet av mitt liv.
När jag lämnade Sverige för första gången att jag efter 14 månader inte fick något svar från den svenska migrationen, åkte jag till Makedonien själv med alla faror som de följde, och sedan återvände jag men Sverige ville inte albaner, hur folk ville från Balkan.
Även om Emilli hade lämnat journalistikens arbete, och han var bekant med en thailändsk, hade han flyttat från Trollhatani, men vi hade länkarna utan separation idag.
Jag vet i ödet, kanske han gör problemen som jag inte lyckades stanna kvar i Sverige, även om jag vittnade med bevis som dokumenterades före migrationsbyrån.
Min vän Emilli själv var obehaglig. Inte ens Swedis Journalist Association kom till min hjälp trots att jag blev ombedd för ett möte.
Idag är jag en demoraliserad och trasig person utan hopp efter döden av min yngsta son vid 33 års ålder från cancer. Emilli tröstade mig från Sverige som hade blivit journalist och kollega från mitt land.
Emilli kommer att förbli för mig en evig vän och vän, oavsett vad vi är på olika horisonter. Hon spelar inte en roll, vi har vårt språk, så det är i journalistik, om du inte är aktiv är du journalist i slutet. Han ville ha honom vart han är god och hälsa först. Kanske kan vårt möte upprepas, för du vet, livet är konstigt.
Skrev: Fergim Demii-Nobel
Journalist från Makedonien.
